Uppenbarelsen

Uppenbarelsen

Flera artiklar under menyn ”I Mecka” visar Profetens högaktade sedlighet och makalösa hängivenhet till sin kärleksfulla Skapare i ett samhälle fyllt av ignorans och brutalitet där folk hade fallit in i avguderiets fasansfulla avgrund. I ett samhälle där avgudadyrkan härjade överallt inte minst i människornas inre, då en del dyrkade makten, andra pengarna eller den sexuella driften och så vidare.

Profeten hade levt lidande i fyrtio år då han såg omgivningens efterblivenhet och dvalan som ingen verkade ha viljan att vakna ifrån sin dvala. När han gick till Kaba för att dyrka Gud exakt som sina förfäder innan, såsom profeterna Abraham och Ismaels tid gjorde, såg han med sorg hur detta heliga hus hade förvandlats sedan tusentals år tillbaka till ett tempel för avgudadyrkan.

Utanför Kaba kunde han se de urfattigas eländiga tillstånd, kvinnornas bedrövliga situation, hasardspel, tortyr av slavar, mördandet av nyfödda döttrar, förtryck på många olika sätt och många andra oseder som plågade hans välsignade hjärta.

För att finna frid i sinnet och undvika scener som överlastade hans heliga själ brukade han gå till en liten grotta, Hira. Där, i en fridfull miljö vände han sig med all hängivenhet till sin barmhärtiga Skapare vars spår, underverk och visdom var manifesterad i skapelsen.[1]

Profeten vid fyrtioårsålder

Vid 40 årsåldern var han redo att bära ansvaret att få det gudomliga uppdrag som han var ämnad att meddela till mänskligheten. En dag medan han satt i grottan Hira på berget Noor, och tillbad sin Skapare tilldelades han det största och svåraste uppdraget i profeternas historia. Ängeln Gabriel meddelade honom de första verserna: ”Läs!” Profeten stannade en stund i en djup gudomlig upplevelse. Rösten sade återigen ”Läs, O Muhammed”, medan Profeten funderade fortsatte ängeln Gabriel för en tredje gång, och Profeten började recitera de första orden efter Gabriel.[2]

Läs i din Herres namn, Han som skapade. Skapade människan av en fäst grodd! Läs, din Herre är mest givmild, Han som har lärt med pennan, lärde människan vad hon inte visste!(Koranen 96:1-5)

Han fann i sig profetskapets kraft. Ingen oro eller upprördhet kom i närheten av hans välsignade existens. Hans själ genomsyrades av vishet och ett fridfullt tillstånd, något som behövs för att påbörja det stora uppdraget. Han var den sista profeten som fick ensam ändra ett barbariskt samhälle och sedan en hel värld. Målet var att rädda folk från avguderiet och visa dem vägen mot Skaparen. Något som i sin tur innebär att individen förstår vad livet går ut på och söker sig till sanningar och undviker hägringar. Det är först då människor kan leva harmoniskt och undvika ett plågsamt och stormigt liv.

[1]Bihar ul-Anwar, Vol. 18, s.206

[2]Kamil, Vol. 2, s. 48; Tarikhi Tabari, Vol. 3, s.1148