Förtalen mot profeterna David och Salomon

Förtalen mot profeterna David och Salomon!

På samma sätt som profeten Muhammed(s) har förtalts har också de tidigare profeterna anklagats av vissa individer på grund av politiska och kanske även religiösa intressen. Två av bibelns mest kända profeter, David och Salomon har varit bland de mest utsatta profeterna. Det är intressant att fundera över vad anledningen som låtit just dessa två profeter bli mer klandrade än alla andra muslimer. Faktum är att det som skiljer David och Salomon från de övriga bibliska profeterna är att de lyckades regera som kungar över israelsbarn. Denna skillnad indikerar också vilka intressen som kan ha legat bakom förtalen som riktats mot dem.

David(f) var en dygdig person redan som ett barn. Han var den unge hjälten som gjorde vad de stora ryttarna inte ens vågade tänka på, han gick ut i strid och dödade Goliat. Som Profet och kung var han den hängivne tillbedjaren som såg ständigt upp mot sin älskade Skapare. Psaltarens alla psalmer visar hans ständiga längtan efter Guds närhet. Han var dessutom länken som Gud använde för att rädda och vägleda israels barn. En sådan person klandrats för att vara en skurk vilken gör sig skyldig till många otäckta brott. Följande är ett av dessa fabricerade förtal:

”En dag när David hade stigit upp efter sin middagsvila och gick omkring uppe på taket till sitt palats fick han därifrån se en kvinna som badade. Hon var mycket vacker. David förhörde sig om vem hon var och fick veta att det var Batseba, dotter till Eliam och hustru till hettiten Uria. Då skickade David några män för att hämta henne, hon kom till honom, och han låg med henne fast hennes reningstid ännu varade. Sedan återvände hon hem. Hon blev havande, och hon meddelade David: ”Jag väntar barn.” (2 Sam 11:2-5)

Här börjar den skamliga berättelsen som avslöjar bara skribenternas sjukliga och satanistiska tankar och övermod att förtala profeten David. Några frågor som varje läsare bör fundera över: Vad är det för badrum som denne Uria valt för familjen? Hur kan en kvinna bada i ett sådant öppet ställe och dessutom på kvällen? Vad använde hon för belysning för att männen på tacket kan se henne?

Denna kvinna som profeten David anklagas att smygtitta på är heller inte vem som helst utan en lojalkrigares fru; en krigare som försvarar israeliterna i fältet. Hur fräck är inte den som begår ett sådant brott? Han klandras för att inte stanna där utan även ropa på sina män och fråga dem om henne. Sedan beordrar han soldaterna att hämta henne för att fullfölja sitt brott. Det märkliga är att hon dessutom var under sin ”reningstid” (menstruation) vilket innebär enligt den bibliska lagen:

”Och allt varpå hon ligger under sin månadsrening bliver orent, och allt varpå hon sitter bliver orent. Och var och en som kommer vid det varpå hon har legat skall två sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till aftonen. ” (3 Mos 15:20-21)

Under dessa dagar skall kvinnan ses kvinnan som oren och skall inte ens sova vid eller röra sin man. Allt som kvinnan under denna period rör blir också oren. Inte nog med detta utan även allt som rör det som hon har rört blir också orent:

”Och om en man ligger hos henne, och något av hennes månadsflöde kommer på honom, skall han vara oren i sju dagar, och allt varpå han ligger bliver orent.” (3 Mos 15:20-24)

Lägg märke att om en man, inte ligger med henne, utan bara hos henne och något av hennes månadsflöde rör honom blir han själv och allt som han rör också oren.

Frågan är hur kan en kvinna i detta fall under sin reningsperiod bada och förorena hela badet och allt som rör, enligt bibeln? Hur kan då både hon och David ignorerar alla dessa regler och till och med lägga sig med varandra?

Faktum är att det finns många frågor som bör ställas kring händelsen men som inte är lämpliga att lyfta på upp på en islamisk hemsida. Det som hittills skrivits är känsligt mot en älskad profet. Vårt syfte är inget annat än att avslöja förtalarna och visa profeten Davids oskyldighet.

Den katastrofala berättelsen fortsätter att beskriva profeten David som en av dem mest onda varelserna. Dessa satanistiska berättelser används för att klandra hjältarna vilka var ondskans största fiender, profeter som offrade sina liv för att vägleda sina medmänniskor. Kanderingen av dessa dygdiga och heliga personer är ett ont medel som använts för att skapa en barriär mellan folk och de gudomliga vägledarna. Fortsättningen säger att David skickar efter Uria som inte tagit någon vila och möts av David med:

”Gå nu hem och tvätta dammet av fötterna!”…Men Uria gick inte hem utan lade sig att sova vid ingången till palatset bland kungens tjänare.” (2 Sam 11:8)

Sådan var Uria, den ödmjuke ryttaren som sover med tjänare och slavar, för att hans herre inte lät honom fara tillbaks till fältet. Dagen därpå förvånas David att Uria är kvar och inte gått till sin fru. Han frågar om anledningen och får svar:

”Arken och Israel och Juda är i fält. Min herre Joav och kungens män har sitt läger ute i det fria. Skulle då jag gå hem och äta och dricka och ligga med min hustru? Nej, så sant du lever, aldrig att jag skulle göra så!” (2 Sam 11:11)

Berättelsen fortsätter beskriva den dygdige och fromme ryttaren Uria som inte kan vila när strider pågår i fältet. Vilken sund individ som helst känner sorg och medlidande med den utsatte Uria och avsky mot den onde. Men den onde gestalten får inte dåligt samvete av detta utan fortsätter:

”Då sade David till honom: ”Stanna här i dag, så kan du gå i morgon.” Och Uria stannade i Jerusalem den dagen. Dagen därpå bjöd David honom till sitt bord och åt med honom och drack honom full. På kvällen gick Uria och lade sig bland kungens tjänare; hem gick han inte. (2 Sam 11:12-13)

Hur kan en sådan lojal ryttare luras av Guds apostel och store profet att dricka sig full? Förhoppningarna var att Uria blir full, tappar pliktkänslan, glömmer de andra stridande soldaterna för att sedan gå till sin hustru. Trots att Uria blir full fortsätter vägra och skickas därför tillbaka till fältet, men inte för att Uria skall kriga utan för att han skall överges och mördas av fienden som de var i fullskaligt krig med. Följande var Urias dödsdom som han själv gav till sitt befäl:

”Ställ Uria i första ledet, där striden är hetast, och dra er sedan undan från honom, så att han blir träffad och stupar.” (2 Sam 11:15)

Befälhavaren Joavs meddelar att uppdraget är slutfört och får följande predikan tillbaka:

”Än den ene, än den andre blir svärdets byte. Joav skall fullfölja belägringen av staden och jämna den med marken. Säg åt honom att vara vid gott mod.” (2 Sam 11:25)

Vad mer fräckt än att sitta och avguda sina lustar medan ens soldater dör i fält? Finns det något värre hyckleri än att begå de mest svekfulla och modlösa handlingarna och sedan predika om ”gott mod”. Sedan efter att modet på sin lojale tjänare soldat tar han dennes fru och gifter sig med henne.

Frågan är om inte David som profet och kund är rädd om sitt anseende? Hur kan han våga stå framför folk och predika, läsa psalmer, spela gudfruktig och tala om gudomliga uppenbarelser? Faktum är att ju mer man analyserar sagan ovan desto tydligare blir profeten Davids oskyldighet.

Följande citat, utöver psaltaren, visar profeten Davids dygdiga karaktär.  Profeten Solomon (f) tillber och tackar sin Skapare med följande:

”Du har gjort stor nåd med din tjänare, min fader David, eftersom han vandrade inför dig i trohet, rättfärdighet och rättsinnighet mot dig. Och du bevarade åt honom denna stora nåd och gav honom en son till efterträdare på hans tron, såsom ju nu har skett.”(1 kungaboken 3:9).

Kan alla bibliska texter både de som tillskriver Guds trogne tjänare de ovannämnda egenskaperna samt de som tillskriver honom satanistiska egenskaper vara sanna? Såsom vi nämnt i artikeln ”Kära besökare!” visar dessa anklagelser att profeterna var utsatte för samma klandringsstrategi. Vad är då anledningen?

Faktum är att många individer var avundsjuka på profeten David frid vare med honom. Han var den oslagbare ryttaren, den vise domaren och den högsta religiösa auktoriteten. Den som söker makt inom något av dessa tre fält såg givetvis profeterna David och Salomon som upphöjda hinder, vilka skurkar inte kan passera. Hur kunde rabbiner påstå sin myndighet om de jämfördes med dessa heliga profeter? Hur kunde judiska kungar helga sina brott mot judar och andra människor samt även den gudomliga lagen om inte de övertygade folk att profeterna själva begick de mest avskyvärda brotten?

När en judisk kung dödar någon profet på grund av sina predikningar, har denne inte något problem att helga sina brott genom att referera till Moses, David eller Soloman frid vare med dem. Den bibelorienterade känner väl till hur dessa två profeter anklagas för att ha haft hundra tals fruar och hundratals konkubiner samt hur de och deras avkomma var avfallna i omoraliska handlingar såsom samlag med styvmor[1], syster, avguderi. Störst är dock anklagelsen mot profeten Soloman:

”Det var sådana kvinnor Salomo höll sig till och älskade.  Han hade sjuhundra hustrur med furstlig rang och trehundra bihustrur, och hans kvinnor förledde honom till avfall[…]Han tillbad Astarte, fenikiernas gudinna, och Milkom, ammoniternas vidrighet[…]Salomo inrättade en offerplats åt Kemosh, moabiternas vidrighet, på berget öster om Jerusalem och åt Milkom, ammoniternas vidrighet. Likadant gjorde han för alla sina utländska kvinnor, och de fick tända offereld och frambära offer åt sina gudar.(1 Kung 11:2-8)

Klandringen är ologisk och överdriven nog för att kunna avslöja dessa grundlösa berättelser.

De fiktiva beskrivningarna av Guds utvalda apostlar omöjliggör för den förnuftige att ha de som goda förebilder eller ens lita på dem som friska människor. Är det ens möjligt att Gud förväntar oss att tro på dem som Hans utvalda sändebud? Exemplen ovan är endast få bland många självavslöjande förtal som blottar skribenternas personligheter. De brott som grundlöst tillskrivs dessa heliga profeter räcker, paradoxalt nog, för att fälla flera bibliska dödsdomar mot dem.

[1] 2 Sam 16:22